Willikins

I min kamp emot den medelstarka, kalla vinden for jag hemåt efter att ha stigit av ifrån bussen som jag tog ifrån skolan. Bort ifrån all trängsel, bort ifrån människorna gick jag, emot det dystra, fientliga, bekanta stället, Malmvägen, mitt hem. Gåendes där är jag faktiskt lite munter eftersom jag hade kul med mina nära och kära i skolan, men som alltid så blev jag vaksam ju närmare jag kom, det är ju efter allt ett fientligt ställe, där jag bor, så man måste vara vaksam, även om man bor där.
Med mina nya glasögon och min förbättrade syn så kunde jag se långt bort, ända bort till de där 2 unga killarna som stod bredvid entrén. De var för unga för att vara i min ålder visste jag, fastän jag kunde bara se deras skepnader. Jag undrade om jag kände de, vilket jag hoppades att jag inte gjorde, och om jag var tvungen att hälsa på de när jag skulle gå förbi. Jag hann inte långt i mina tankar för att jag märkte att en av de började avlägsna sig så jag vände blicken mot den som stod kvar. Han höll något i handen. Något mörkt, rektangelformat (konstigt nog så märkte jag det långt bortifrån) och ganska stort. En tegelsten.
Fortfarande gående emot de så observerade jag hur han lyfte armen bakåt och svingade tegelstenen med hög fart mot en av de många stora fönster som finns på vardera sida på entrén.
Ljudet var högt och tydligt. Glas kom kraschande ner på marken och krossades i ännu mindre delar.
Och där gick jag, med rocken fladdrande bakom mig och ett muntert leende på läpparna, på väg hem.