Willikins

Om man vill ha någonting så mycket att man inte kan sluta tänka på det men samtidigt inte kunna få det, why bother? För jag trodde att jag hade lämnat det, men en enda bild och det hela väller över mig igen, that longing. Att själva viljan gett upp verkade ett stort steg framåt och det syns eftersom jag påstår att det är ett steg framåt =P, men hjärtat vill inte. Fortfarande hoppar den till, fortfarande viskar den om dess ägare som stal den ifrån mig för så länge sen.

Why this conviction? this longing? Är jag verkligen så borta i min värld och mina fantasier att jag aldrig kommer kunna vända mig ifrån det här? Eller finns det en djupare anledning som jag inte kan greppa än?
Ena stunden så är jag bergsäker. Andra stunden tänker jag på hur olika vi är och att jag är dum att ens tveka om svaret. Så vad är det jag känner egentligen? Is this a case of extrem attraktion? Det förklarar inte hjärtat =P

And so it goes, round and round. Jag hinner tyvärr inte skriva varje dag som jag alltid gör nuförtiden, hinner inte tänka på mycket och om jag får en chans att göra det så är det tankar som det här =P