Hopelessness
Hopelessness, a feeling I've grown quite intimate with these couple of weeks. Allt är tråkigt, meningslöst och jag har inget jag ser fram emot i vardagen. Unfortunately så kommer jag in i såna hära perioder no and again, har ju inte bloggat på evigheter heller. Jag är inte nere eller något, just uncureably bored. With nothing to do.
Jag har alltid siktat på att vara stoisk i de flesta sammanhangen, att inte låta något bekymra mig eller dra ner mig. Stoicism är något jag är intresserad av faktiskt och något som jag alltid velat kolla djupare in på but practice is a lot different than theory =P
Vår kära katt
För ett bra tag sedan så skaffade vi en kattunge. Stackarn var rädd och väldigt osäker på sin miljö och det var första gången den var borta från sin mamma så det var förståerligt. Det enda hon gjorde i början var gömma sig och hålla sig undan men med tiden så började hon våga sig fram och utforska hemmet eftersom, ja katter är nyfikna =P
Vi trodde att kattungen var en kille först och därför så kallade vi honom för Omar (yes, you read that right =P) men det visar sig att det är en tjej och så byttes hennes namn till Frida ^^
Hon är verkligen speciell den dära eftersom hon gör ifrån sig ett konstigt ljud varje gång hon blir irriterad, något väldigt karaktäristiskt och för övrigt är annars tystlåten. Hon jamar väldigt sällan, bara när hon är irriterad eller vill något speciellt vilket jag tycker är synd eftersom jag tycker om när hon jamar.
För ungefär 2-3 dagar sedan så försvann hon. Vi letade överallt i början eftersom hon brukar gå och gömma sig under eller bakom hyllor och ibland ta en tupplur där (annars är det alltid någon som vill klappa henne och hon får aldrig sova =P) men vi kunde aldrig hitta henne. Det här var runt kl 2-3 på morgonen. Efter all letande så konstaterade vi att hon hade rymt iväg, hoppat ner ifrån något fönster eller liknande men plötsligt så hade en gammal kvinna plingat på dörren och frågade om vi ägde en katt. Ni kan tänka er hur lättade vi var.
Det visade sig att busungen hade tagit sig ifrån vår balkong och smitit längs de yttre fönsterkarmen på utsidan av byggnaden ända fram till nästa balkong. Och där var hon fast och hade lagt sig och sovit efter mycket jamande utan svar.
Nu är hon hemma igen och busar här och där. Hon kelar inte så mycket men gör det nästan alltid efter en tupplur ^^
En irriterande sak som hon gör är att bita igenom sladdar. Morsans, farsans och syrrans mobilladdare har fallit offer för hennes exotiska aptiter, inklusive ett headset, man får hålla ögonen öppna på henne =P
Hon är svart för det mesta men med lite vitt här och där, älskar hennes vita tassar, ser ut som om hon har strumpor =D
Ah, my dear books
Feels kinda pointless men jag har verkligen saknat de där dagarna då jag kunde ligga i sängen hela dagen och bara läsa för att sedan bli yr så fort jag går upp ur sängen =P
Men nu måste jag skärpa mig, ett nytt jobb är nära till hands och skolan har man ju fortfarande inte blivit av med. Än så länge så var det här det bästa meningslösa inlägget jag kunde komma på ^^
Moving on
Men alla beter sig eller reagerar annorlunda och det i sig kan skapa konflikt. Att något som påverkat en så oerhört kan på mindre än ett ögonblick borstas bort av en annan, så obetydligt.
Men det som jag siktar in på nu med det här inlägget, är hur man ska göra för att gå vidare, något som man slutligen gör. Eller? Hur ska man göra, egentligen? Sluta tänka på det?, glömma?, låtsas som att det inte hände?, eller intala sig att man har fel?
Well I can't. För jag har dragit det i huvet oräkneliga gånger med en obarmhärtlig, kall, analyserande blick, överväger varenda handlig, vartenda ord. Nothing. Jag gjorde inget fel, nej jag kan till och med säga att ingen kunde ha gjort bättre. Och ju mer jag tänker på det, desto mer lär jag mig. No, man ska inte glömma och man ska inte släppa taget, eller i alla fall det är inte det jag gör eller tänker göra.
Jag tänker på varje detalj. Jag stålsätter mig själv och lär mig av det som hänt. Vad lär jag mig?
Att inte vara så trovärdig, att inte lita på utseendet or judging a book by its cover. This is my moving on.
Purpose
Att leva mitt enkla liv, ha en bra, rolig jobb, slå mig till ro med en kvinna och skaffa några småttingar. Sisådär ett trettiotal =P Men även om det är klart så är det mycket som måste fyllas på, som John Lockes Tabula Rasa. Jag har en vit tom tavla med några fläckar här och där men det mesta är fortfarande blankt. Hur ska jag ta mig dit?, vad är det som måste uppfyllas först?
Framtiden är så osäker. Kanske är jag lite rädd, men det jag verkligen vill just nu är att trycka på fast forward i 5 år. Den här tiden just nu känns så stillastående bara och jag har verkligen ingen aning vad jag ska göra. And, I must confess, am horribly and undoubtebly bored =P Well, ett nytt jobb skulle göra mirakel just nu, har redan tjatat om det länge men det är fan inte lätt att hitta, om inte man är jävligt bestämd och droppar in på arbetsplatsen och ta det face to face eller möjligtvis ringa och inte bara maila istället.
Det känns som om framtiden inte vill komma. Eller så är det bara jag som klamrar fast i det förflutna och inte vill släppa. Att träffa någon trevlig också skulle inte vara farligt, but then again I might just be asking for trouble =P
Eid!
Revisor?
Så nu har jag varit i banken ungefär 5-6 gånger, flyttat över pengar hit, dragit ut där, satt in här och betalat en massa. Det tog mig verkligen hela dagen, förvånande nog. Borde fan bli revisor, så som jag fixar till här hemma, too bad att jag är sämst på matte =D
