Willikins

Händelser utspelas i olika nivåer, omfång och intensitet. Konsekvenserna kan vara ynkliga, katastrofala och det betyder kanske inte lika mycket som det gör för andra. Det vi människor måste göra är att förstå sig på dom, bearbeta dom och agera eller handla utifrån det vi deducerat.
Men alla beter sig eller reagerar annorlunda och det i sig kan skapa konflikt. Att något som påverkat en så oerhört kan på mindre än ett ögonblick borstas bort av en annan, så obetydligt.

Men det som jag siktar in på nu med det här inlägget, är hur man ska göra för att gå vidare, något som man slutligen gör. Eller? Hur ska man göra, egentligen? Sluta tänka på det?, glömma?, låtsas som att det inte hände?, eller intala sig att man har fel?
Well I can't. För jag har dragit det i huvet oräkneliga gånger med en obarmhärtlig, kall, analyserande blick, överväger varenda handlig, vartenda ord. Nothing. Jag gjorde inget fel, nej jag kan till och med säga att ingen kunde ha gjort bättre. Och ju mer jag tänker på det, desto mer lär jag mig. No, man ska inte glömma och man ska inte släppa taget, eller i alla fall det är inte det jag gör eller tänker göra.
Jag tänker på varje detalj. Jag stålsätter mig själv och lär mig av det som hänt. Vad lär jag mig?
Att inte vara så trovärdig, att inte lita på utseendet or judging a book by its cover. This is my moving on.