Willikins

Jag vaknar idag till en bultande huvudvärk, ungefär som när man försöker slå in en port i gamla medeltiden. Till och med ögonen bultar. Halsen är torr och värker, det gör ont att svälja och jag gör mitt livs största insats på att inte göra just det.
Jag vet att jag har vaknat för tidigt, någonstans runt 6 skulle jag gissa, fast så här klartänkt var jag inte när jag låg där. Det är blött här och var, jag hade dreglat i sömnen. Det är väldigt varmt, men jag gömmer mig under filten ändå, ljuset är för starkt, det gör ont i ögonen och det känns som om jag vill hitta tröst genom att krama filten nu när jag tänker tillbaka. Det är inte kul att vara helt ensam under en migränattack.

Jag drömmer att jag går in ett klassrum i skolan, Rudbeck. Andra elever börjar strömma in och jag vet inte varför. Alla sätter sig. Jag sätter mig också bredvid en kille jag känner men han känner jag ifrån jobbet, inte skolan. Ändå var han där och det slog mig aldrig vad han gjorde i rudbeck.
Av någon anledning så är jag klädd i bara kalsonger. Jag bryr mig inte om det. Det känns normalt och de andra eleverna märker inte. Efter ett litet tag så börjar jag undra varför ingen har påpekat att jag sitter i bara kallingarna.
Läraren kommer in. Han är sen, ber om ursäkt för det på ett högfärdigt sätt, som om han vill helst slippa göra det och börjar undervisningen. Det handlar om Stjärnregnet som man har i kombilotteriet, de lotter som jag säljer på jobbet.

En våldsam migränattack får jag. Halsen blir helt torr, ögonen värker och jag börjar känna att det blir kallt. Jag blir medveten om att jag har på mig ett enda klädesplagg. Kläderna mina hänger på stolen som jag sitter på men jag är så svag att jag inte orkar ta på mig de. Jag får svårt att andas. Flera liters snor rinner ut ur näsan men det går inte att få stopp på det. Snart blandades det med blod. Jag försöker se, tar på mig mina smutsiga glasögon men en vit aura skymmer nästan hela min syn. Jag ser bara konturer. Huvudet ligger på bänken. Jag trollar fram papper för att torka näsan men det hjälper knappt. Kompisen från jobbet kollar på mig och ser oberörd ut.
"Mannen, jag kommer fan dö snart, hjälp"
"Vadå vad händer?"
"Migränattack", svarar jag, som om det ordet skulle förklara allt.

Jag får nog, tar tag i min t-shirt och ska just ta på mig den när läraren vänder sig om och frågar vart jag ska. Ragnar, en gammal kompis som råkar vara där men som också råkar vara full svarar glatt att jag har migrän och ska hem. Läraren svarar att det är skitsnack, man behöver bara ta en tablett och så mår man bra igen. Jag blir arg. Hur kan bara förklara bort det så?
Jag går hotfullt fram emot honom och han backar in i ett hörn, vaksam. Jag petar honom i hans tjocka mage med en pekfinger och hotfullt frågar om han har någon aning vad det är jag går igenom. Inte helt skrämd, så vågade han nicka men inte prata, tillräckligt bra. Kolla på mig, skriker jag framför honom, och pekar på mig själv. Jag sitter mitt i en klassrum full med elever med bara kalsongerna på mig, fortsätter jag, och det får med sig några skratt från klassen.

Jag försöker nu öppna ögonen och finner att ljuset är inte så farligt. Jag går upp ur min enkla madrass som är min säng och stapplar fram till toan. Väl inne så snorspottar jag för att rensa näsan. Det har en brun färg. Jag sköljer bort det. Jag känner att det är väldigt varmt och skulle tvätta ansiktet men vattnet var för kallt. Jag justerade värmen och plaskade vatten på ansiktet. Väldigt uppfriskande men nu är det inte så kallt längre. Justerar värmen igen och plaskar mera vatten. Och så fortsätter jag. Plask efter plask och varje gång känner jag mig piggare. Så fortsatte jag i 5 min, medans jag också tänkte att mitt balanssinne var ute och cykla. Jag vågade ta en klunk vatten och begav mig tillbaka till rummet så att jag kunde skriva det här.