Willikins

Jag vet nu inte om det här märks när jag är ute någonstans, jag vet inte om det märks pga min klädstil eller av mina kompisar som kanske har hört något då och då, men jag tänker nu öppet berätta om det. I am a poor man. På riktigt, no seriously, poor as in fattig, as in no money =P
Det har varit så as long as I can remember. Varje månad är en kamp. Att få fram tillräckligt med pengar för att betala hyran, amorteringar och lån. Utefter åren så har lånen bara blivit mera och mera, från flera banker och summan har varierat beroende på hur mycket banken är villig att låna oss.
En anledning till att det blev såhär är pga alla saker som vi tagit på delbetalning. Man tänker egentligen inte så mycket på det, 300:-/mån, ja det är ju så lite för en ny data....och plötsligt så betalar man typ 4000 eller någonting sådär bara på sakerna man köpt.

Jag kommer ihåg när man fick pengar av föräldrarna när man var liten, en tia var =D, en tjugolapp var en rikedom. Jag kommer också ihåg när man gick på utflykt med skolan och eftersom det var något speciellt så fick man en 50 lapp ifall matsäcken inte räckte till eller om man behövde något annat. Men varje gång så kom jag hem ifrån utflykten och lämnade tillbaka femtiolappen. Det var bara en gång jag använde pengarna och det var för en present till morsan för 15 spänn, en liten glittrande sten från naturhistoriska riksmuséet =P
Jag tror att jag var kanske 16 då jag ägde min första hundralapp. Jag har aldrig varit i behov av pengar för mig själv eftersom det var väldigt få saker som jag kunde tänka mig använda de till och för övrigt så gillar jag inte pengar heller. Money corrupts, till och med jag har sett det för ofta and it only makes me want to stay away from the stuff. Just like drugs, lol =P

Jag har alltid varit en enkel person, oansenlig och ödmjuk, och det kan jag säga med stolthet, ett av de få sakerna som jag kan skryta om.
Så fastän jag är i den här situationen så tycker jag fortfarande inte om pengar. Det är något mina kompisar har svårt att förstå. Då och då tar de upp ämnet om jag skulle be om ursäkt för min existens på tv för en miljard. Jag säger alltid nej, fastän det skulle lösa problemet med ekonomin hemma (något som är inte säkert att de vet om) och för det blev de först förvånade, sen förnekande. De säger att jag ljuger, att jag skulle ändra mig om det verkligen var på riktigt och inte något som kompisar bara frågar varandra. Med en sårad stolthet så tänker jag på om det fortfarande finns människor som uppskattar lojalitet, ödmjukhet och heder därute i världen. Att det finns saker som man inte kan sätta pris på. Jag säger inte nu att det är fel att göra det och ta en miljard, men just för mig så känns det inte rätt.

Aah, well, that is just the way it is =P