A couple of things of this and that

Well, Min data är paj, grafikkortet är kört och fastän jag försöker omformatera så fastnar den, har nu varit utan den i typ 4-5 dagar. And I realized how empty my days are without it, seriously jag har absolut INGET att göra förutom att sitta på datorn, quite disturbing, måste komma på något att göra, I'm thinking of drawing. Har alltid varit skitdålig på det men jag är jävligt intresserad, I'm sure I can learn if I try hard enough, komma på lite knep and stuff ^^
De första dagarna spenderade jag på att läsa 2 böcker som jag hade, my forgotten passion, och blev klar med de på 3 dagar =)

Just nu använder jag brorsans data när jag kan och väntar tills min blir upphämtad och reparerad. In the meantime så har jag också funderat på att skriva av mig, helst på engelska. Tänkte skriva om det som kommer upp i huvet men främst om människans natur, personligheter/personliga konflikter och hur en människa fungerar. Sounds tricksy, yes men jag tänker ofta om sånt. Väldigt ofta. Maybe I'll get something out of it, säkert något bra till mitt projektarbete and if not så håller jag åtminstone på med något.
Thing is, jag vet inte om jag ska skriva det här på bloggen och sen lägga upp en bearbetad version av det hela (om det någonsin blir klart =P) eller om jag ska spara det på ett textdokument på datorn, bearbeta den och SEN lägga ut den. The latter sounds more tempting eftersom det finns en högre chans att låta vettig och som någon som har tänkt till lite, inte någon svamlande text =P

Anyways, you have a happy new year fatties ^^

Just in case

Jag skriver nu det här utifall jag skulle vara borta ifrån bloggen på ett tag. Anledningen är min stackars dator som låter just nu som en gammal flygplan från 60-talet med knappt någon bränsle kvar. Ljudet är överdrivet högt och det blir värre och värre för varje dag=P. Så om jag försvinner här för ett tag så har jag antingen hamnat på sjukhuset/dött eftersom datorn sprängdes på mig eller så har jag tur och den gör det när jag inte är omkring, då jag får vänta tills jag får en ny =P


A poor man, from a poor family

Jag vet nu inte om det här märks när jag är ute någonstans, jag vet inte om det märks pga min klädstil eller av mina kompisar som kanske har hört något då och då, men jag tänker nu öppet berätta om det. I am a poor man. På riktigt, no seriously, poor as in fattig, as in no money =P
Det har varit så as long as I can remember. Varje månad är en kamp. Att få fram tillräckligt med pengar för att betala hyran, amorteringar och lån. Utefter åren så har lånen bara blivit mera och mera, från flera banker och summan har varierat beroende på hur mycket banken är villig att låna oss.
En anledning till att det blev såhär är pga alla saker som vi tagit på delbetalning. Man tänker egentligen inte så mycket på det, 300:-/mån, ja det är ju så lite för en ny data....och plötsligt så betalar man typ 4000 eller någonting sådär bara på sakerna man köpt.

Jag kommer ihåg när man fick pengar av föräldrarna när man var liten, en tia var =D, en tjugolapp var en rikedom. Jag kommer också ihåg när man gick på utflykt med skolan och eftersom det var något speciellt så fick man en 50 lapp ifall matsäcken inte räckte till eller om man behövde något annat. Men varje gång så kom jag hem ifrån utflykten och lämnade tillbaka femtiolappen. Det var bara en gång jag använde pengarna och det var för en present till morsan för 15 spänn, en liten glittrande sten från naturhistoriska riksmuséet =P
Jag tror att jag var kanske 16 då jag ägde min första hundralapp. Jag har aldrig varit i behov av pengar för mig själv eftersom det var väldigt få saker som jag kunde tänka mig använda de till och för övrigt så gillar jag inte pengar heller. Money corrupts, till och med jag har sett det för ofta and it only makes me want to stay away from the stuff. Just like drugs, lol =P

Jag har alltid varit en enkel person, oansenlig och ödmjuk, och det kan jag säga med stolthet, ett av de få sakerna som jag kan skryta om.
Så fastän jag är i den här situationen så tycker jag fortfarande inte om pengar. Det är något mina kompisar har svårt att förstå. Då och då tar de upp ämnet om jag skulle be om ursäkt för min existens på tv för en miljard. Jag säger alltid nej, fastän det skulle lösa problemet med ekonomin hemma (något som är inte säkert att de vet om) och för det blev de först förvånade, sen förnekande. De säger att jag ljuger, att jag skulle ändra mig om det verkligen var på riktigt och inte något som kompisar bara frågar varandra. Med en sårad stolthet så tänker jag på om det fortfarande finns människor som uppskattar lojalitet, ödmjukhet och heder därute i världen. Att det finns saker som man inte kan sätta pris på. Jag säger inte nu att det är fel att göra det och ta en miljard, men just för mig så känns det inte rätt.

Aah, well, that is just the way it is =P


Mr Curiosity

Nyfikenhet är något som plågar mig ofta =P, jag säger plågar eftersom jag ser det som en förbannelse jag har men visst blir det en fördel då och då men inte ofta. Men precis som med alla andra känslor eller egenskaper man har så vill man ju kontrollera de, och jag ser till att nyfikenheten inte överskrider till att vara nosig. Men det finns fortfarande de där små sakerna som jag absolut vill få veta till skillnad ifrån de flesta som tycker om stora, allvarliga hemligheter.
Fast första plats går naturligtvis till våra två katter här ^^, man kan verkligen SE hur nyfikna de blir på en sak som snabbt gömde sig bakom hörnet, vare sig det var mitt finger (jag leker med de så ibland ^^) eller om det var deras leksaker.
Jag vill gärna berätta om våra katter mera men det får bli till en annan gång kanske. Det viktiga som jag vill säga er, är att det inte är alltid bra att veta allt. Nyfikenhet är inget farligt tänker de flesta but curiosity killed the cat =P
Some things are better left alone, och som den tvåtusen-åriga satyren Pan i spelet Rise of the Argonauts säger; "The world is much more interesting place with some mystery in it" =)

Eternal Wait

Det finns vissa stunder i livet då man tycker sig förstå alltihopa. Vad det var du glömde ta med dig hemifrån eller hur det kunde ha gått så dåligt med träningen. Det kan ibland till och med handla om de större sakerna i livet som t.ex hur din flickvän/pojkvän fungerar =P, men dessa stunder är inte av någon större hjälp. Efter exakt 2-3 min så glömmer man alltihopa, och man känner sig då vilsen eller förvirrad.
De här stunderna jag pratar om ger mig, personligen, något annat också. Jag får på något sätt känslan att vänta. Alltid vänta. Men för vad? Bussen? att bli 30 år gammal?, I've no idea =/
Men om det är något jag är bra på så är det just det, att vänta. And the messed up part about this whole thing is, the more I think about, the more confident I become. Det finns något jag måste vänta på. But what?

To do what's important

Jag har tappat sikte på mitt mål. Det är vad som hände. Och det började när jag slutade jobbet. Jag sa inte ens upp mig, fick inte sparken, jag bara slutade dyka upp, vilket inte är det rätta att göra. Därifrån så lata jag mig, stannade hemma hela tiden.
Men det är inte det som jag är bekymrad över. Jag är bekymrad över att jag som person har förändrats, något till det sämre. Vart fanns den där viljan av järn när jag behövde den?, vart fanns den där orubbliga känslan av plikt? att göra det som krävs och det som behövs göras! Jag har tappat dessa två egenskaper som har format mig ända sedan barnsben.

Men, precis som dåliga vanor, så förändras man inte så lätt, man kommer oundvikligen till någon sorts insikt om vad det är som har hänt och det räcker gott och väl för mig.
There are things that are too important to lose track of. To all of you guys out there, sry for being messed up =)

RSS 2.0