Willikins

Jag vet inte vad det är som har hänt med mig, alla de här känslorna, I feel like a woman =P
Jag var mycket hård förut. Jag grät aldrig, inte som om jag gör det nu men det är mycket lättare för mig än förut. Låter kanske fånigt eller överdrivet men jag hade verkligen ett hjärta av sten. Inget kunde stå i min väg emotionellt sätt , det enda som jag kan komma ihåg ifrån tiden förut var att jag var hela tiden uttråkad. Överdrivet uttråkad, så mycket faktiskt att jag åt fastän jag inte var hungrig, bara för att ha något att göra =P

Look at me now >_<, I blame the luuv =P
Här var jag, med en vilja av järn och envisheten av en åsna. Vad har jag blivit nu?
Ganska ironiskt att slag, skällsord och utfrysning lämnade inte ens märken, medans något så litet som en känsla har kuvat mig. It softens the heart, weakens the soul....och ändå så är det inget ont, tvärtom. It keeps calling, som om det är det enda som fattats i mitt liv. Skulle jag nå den, om jag bara kunde nå den, så skulle jag bli hel igen känns det som. Livet skulle bli mer än vad det är.

Hmm, intressant, det där kom ganska spontant =D Kanske kommer det här ge mig ett bättre förstående om kärlek fungerar. Who knows?, kanske kommer jag på något. Jag är fortfarande ung, har mycket tid att tänka och leta efter svar, någon dag kommer det, det är jag bergsäker på ^^