My silent lamentation
Att veta och att agera utifrån den vetskapen är två helt annorlunda saker. Jag visste vad som skulle komma långt framför, redan från första början och med skrämmande klarhet. Men ändå så agerade jag inte utifrån det jag förutsett, utan höll kvar på det där hoppet, om att det skulle bli annorlunda.
Men nu är det som det är. Ändå tänker jag tillbaka till den tiden. Det är både skrämmande, roligt, rätt och fel samtidigt tycker jag. The want to see that face again.
Det jag tänker på nu är, why, after all this time och efter allt det som jag äntligen fick upp ögonen på, fortfarande känner samma sak, om än inte i lika hög grad. Det finns där, slumrande, som dom glödande kolen efter en eld, redo att flamma upp igen. Hoppet finns kvar.
Phfah!, har alltid varit en hopplös romantiker, always will =D
Men det finns annat som måste fixas och tänkas på, and so my silent lamentation is silent no more.
Men nu är det som det är. Ändå tänker jag tillbaka till den tiden. Det är både skrämmande, roligt, rätt och fel samtidigt tycker jag. The want to see that face again.
Det jag tänker på nu är, why, after all this time och efter allt det som jag äntligen fick upp ögonen på, fortfarande känner samma sak, om än inte i lika hög grad. Det finns där, slumrande, som dom glödande kolen efter en eld, redo att flamma upp igen. Hoppet finns kvar.
Phfah!, har alltid varit en hopplös romantiker, always will =D
Men det finns annat som måste fixas och tänkas på, and so my silent lamentation is silent no more.
Kommentarer
Trackback
