Willikins

Olikt andra så är jag ingen man vill vara nära när jag är arg. Du vill helst vara några mil bort, in fact, make that a country or two. Sällan blir jag arg men verkligen hemskt blir det när det väl händer.
Jag känner att jag bara vill bränna bort alltihopa, screw it, allt och alla kan gå och ta sig. Tänk er en inferno, ett eldhav så ofattbart hett och oförlåtande, svepande, snurrande som en tornado, långsamt skölja över en stad på ett par miljoner, helst tiotals miljoner. Inget lämnas kvar, inte ens askan finns kvar efteråt.

Problemet är inte en enda grej, det är alltid flera saker som går mig på nerverna. Det är inte fjuttiga saker som man blir störd på, nej, jag blir alltid offret av stora orättvisor, speciellt här hemma, jag blir behandlad som en råtta ibland med inte den minsta omtanke medans mitt är det som håller det här huset på fötterna. Ingen uppskattar det jag gör och när jag ber om det där lilla så är det ingen som lyssnar.
Det är det jag hatar mest av allt. Att folk inte uppskattar det jag gör, utan tar det för givet. Den rollen har påtvingats mig sen barnsben och jag har aldrig klagat förut, det är först nu, efter 19 år då jag börjar bli less på det. Jag tänker fortsätta göra det som krävs av mig ifrån mina föräldrar, but done are the days då jag bjuder på mer än det.